skandinavism, norskbctsifvcr ni. m., så tortle iiågra utilrag ur sainina arbete ej utan intresse inottagas af saiiningsnbandc ocb frå.n ensidighet aflagsnade lasare). Mig forekommer det ganska sannolikt, att Scanzia 1. Scandia hos de gamle ej egentligen och allenast ut- mårker det 1. det beståmda landet, utan ofverhufvud alla vid Ostersjon liggande, och att namnet bor harledas från Cinte 1. sjci-Canto, liksom de gamle kallade Englands sjcikust Cantium och andra lånderna rnellan Elbe och Weichsel Morieriga [hafs-angen?] af mor (Meer), såsom Leibnitz ommårker vid geografen från Ravenna. Kante betyder i Nedersachsen [liksom i Sverige] rand, och der- ifrån kan val namnet Skantia harledas. Siikert år, att de gamle om lånderna på andra sidan Elbe och vid Oster- sjon hade en ganska ringa kunskap, såsom ock Strabo erkånner i sjunde boken: hvad som ligger andersids Elbe vid Oceanen, år oss alldeles obekant; ty hvarken har någon af de fore oss lefvande, så vidt vi veta, seglat till de dstra lånderna ånda till Caspiska hafvets utlopp, ej heller ha romarne någonsin framryckt till det bortom Elbe liggande landet; ånnu mindre ha andra till lands dit fårdats. Och straxt derefter tillågger han: hvad som ligger bakom Germanien, kan jag ej lått saga; helst vi hvarken veta, om dess långd stråcker sig till Verldshaf- vet och om en del deraf for kold eller andra orsaker år utan invånare. eller om ånnu elt annat slags folk bor mellan hafvet och de dstra tyskarne, o. s. v. Håraf synes tydligen, att Strabo heldre bekånner sin obekantskap, ån han vil] for sanna antaga och utgifva grekernas fabler om hyperboreerna och deras sålla tillstånd under nord- polen, hvilket åter i våra tider blifvit omhuldadt. Att åfven Tacitus vet lika litet om nordlånderne samt att Svionerna och Sitonerna ej tillhora Skandinaviska halfon, skall nedanfor visas, Att det ieke heller varit Taciti me- ning att skrifva om de stora oarne och hafsvikarne i det tyska hafvet, utan endast bålla sig vid fasta landet, synes nogsamt deraf, att han hvarken nåmner Scandinavia eller någon o alls (ehuru- Plinius, som lefde vid samma tid, ja afven skrifvit fore honom, anforer tiera sådane), utan v>d slutet kort och godt derom yttrar: det ofriga år re- dan fabelaktigt, hvarlore jag vili lemna det såsom ovisst derhån. Och såsom en klok man hade Tacitus orsaker

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82