NUTIDA KONST I SVERIGE Den svenska konsten har i det långsta varit bunden av två i viss mån motsatta traditioner: den gustavianska tidens glådje åt det elegant smakfulla, romantikens bojelse for de skymningsblå drommarne. Den parisersvenska friluftskonsten från 1880 hade både sin styrka och sin svaghet i den elegans, med vilken den tillagnat sig fransk stil och fransk teknik. Både Zorn, Carl Larsson och den unge Liljefors, for att nåmna detta kloverblad av beundrade forgrundsmån, voro eleganta och tjusade otvivelaktigt genom denna egenskap den svenska publik, som medvetet eller omedvetet långtade efter det låtta, graciosa och skimrande, det traditionellt „fantastiska" och „flårdfulla" med „sol" uti, som Tegnér hyllat som det typiskt gustavianska. Nittiotalets måleri under Konstnårsforbundets ledning kandes vid sin andliga fråndskap med romantikern från 1800-talets borjan C. J. Fahlcrantz och frossade i det blå och skymningsroda over tysta furu- strånder och karga Bohusskar. Når kring 1909 en ny generation håvdade sig med nya mål och nya medel, foljde den visserligen parollerna från de fransmån, som stodo som ledare och forebilder. Men det år betecknande att en Nils Dardel, en Einar Jolin, en Isaac Grunewald av Matisse och de andra „Fauves" framforallt togo upp det utsokta och behagfulla, åven det festligt dekorativa och att den unge Gosta Sandels fann anknytning till det lidelsefullt emotionella hos van Gogh och den obåndiga, visio- nåra lyriken hos Edvard Munch. Visst kan man finna en stråvan att stålla upp och losa formala ekvationer efter Cézannes hoga och oupp- nåeliga monster, som hos Leander Engstrom i hans modellbilder från omkring 1914, men de två gamla svenska tendenserna till elegans och romantik ta fråmst ut sin rått. Hos Leander Engstrom ingå de en vacker syntes i de stora Norrlandsdukarne med vattenfall och vilda fåglar. Olyckliga omståndigheter vållade att denna generation i stort sett gick miste om sin chanse att visa vad den formådde inom det mo- numentala måleriet. Den svenske målare som mest ofortrutet och li- delsefullt kåmpade sin kamp for fullåndningen, en nordisk Cézanne i sin avglomdhet och sjålvvalda isolering, var Karl Isakson, kopenham- naren som Karl Madsen aldrig trottnade att for sina svenska vånner framhålla som Sveriges storste levande målare. Efter sin dod forst blev han en avgorande faktor, en utgångspunkt for nyskapande i sina båda fådernesland, fodelsens och livsverkets. For svenskt måleri av i 8

(1) Kápa
(2) Kápa
(3) Blaðsíða 1
(4) Blaðsíða 2
(5) Blaðsíða 3
(6) Blaðsíða 4
(7) Blaðsíða 5
(8) Blaðsíða 6
(9) Blaðsíða 7
(10) Blaðsíða 8
(11) Blaðsíða 9
(12) Blaðsíða 10
(13) Blaðsíða 11
(14) Blaðsíða 12
(15) Blaðsíða 13
(16) Blaðsíða 14
(17) Blaðsíða 15
(18) Blaðsíða 16
(19) Blaðsíða 17
(20) Blaðsíða 18
(21) Blaðsíða 19
(22) Blaðsíða 20
(23) Blaðsíða 21
(24) Blaðsíða 22
(25) Blaðsíða 23
(26) Blaðsíða 24
(27) Blaðsíða 25
(28) Blaðsíða 26
(29) Blaðsíða 27
(30) Blaðsíða 28
(31) Blaðsíða 29
(32) Blaðsíða 30
(33) Blaðsíða 31
(34) Blaðsíða 32
(35) Blaðsíða 33
(36) Blaðsíða 34
(37) Blaðsíða 35
(38) Blaðsíða 36
(39) Blaðsíða 37
(40) Blaðsíða 38
(41) Blaðsíða 39
(42) Blaðsíða 40
(43) Blaðsíða 41
(44) Blaðsíða 42
(45) Blaðsíða 43
(46) Blaðsíða 44
(47) Blaðsíða 45
(48) Blaðsíða 46
(49) Blaðsíða 47
(50) Blaðsíða 48
(51) Kápa
(52) Kápa
(53) Kvarði
(54) Litaspjald