4 tade in i striden, men blef derunder dödligt sárad. Han lat dá föra sig afsides, och förordnade der, att man skulie begrafva honom sásom en hedning, ty annat vore han ej vard, och lemna riket át Eriks söner, dá han sjelf endast efterlemnade en dot- ter. Detta skedde ár 961. Före honom voro átta hans half- bröder döde. Bland dem anmarka vi sárskildt Biörn Farmaðr eller Kaupmaðr, konung i Vestfold, död 927, son af Svanhild, Osten jarls dotter. Hákan var en af Norges störste konungar, en ádel och klok man, en fredens furste, och kunde vál för- tjena, ságer Munch, att kallas Norges andre grundlaggare. Fol- ket álskade honom högt, och namnde honom: Hákan den gode. Efter döden blef han besjungen af sina hofskalder Gubormr Sindri, som diktade Ilákans-drápan, och Eyvindr benámnd Skáldaspillir, d. á. skaldefördunklaren. Denne senare var en son af Finnr Skiálgi och Gunnhild, hvilken áter var dotter af Hákan jarl och Harald Hárfagers dotter Ingeborg. Han var sáledes Hákan den godes syster- dotterson. Dá Eriks söner ryckte fram vid Fitjar, var det han, som derom medelst en vers (HgS. k. 28) underráttade Hákan; och med en annan (i samma kap.) uppmanade han den tvekande konungen till strid. Ogonblicket före kampen qvad han ánnu en vers, (se Fagrskinna, k. 33). Efter Hákans fall diktade han om honom Hákonar-mál, det fullstándigaste qváde, som vi efter honom ega qvar, och en bland de márkligaste fornnorska sánger. Dá Harald Gráfáll imellertid efter Hákan blifvit Norges konung, sjöng hans hofskald Glum Geirason en sáng till sin konungs ára med anledning af Hákans fall. Denna visa blef mycket omtyckt, hvadan Ovind diktade en annan till Hákans ára, hvaraf en strof finnes i HgS. k. 27. Dit höra troligen ock de tvá stroferna i kap. 31. Denna sáng förtörnade konungen sá högeligen, att han gjorde lifssak deraf, och Ovind kunde rádda sitt lif endast genom att blifva ha-ns skald. Dá diktade han om Harald Grafáll den strof, som finnes i HGrS. k. 1. Men dá han sedan med tvánne strofer förevigade Gunnhild- sönernas girighet, beskyllde honom konungen att vara hans fiende. Ovind qvad dá ánuu en visa, om huru han trogen varit sin första herre, och »aldrig lekt med tvá sköldaix Denna gáng máste han med en dyrbar guldring friköpa sig, och qvad afven derom en sáng; men lemnade derpá Haralds hof, och kom ej mer áter. Han var dá redan gammal vorden. Alla dessa sist- námnda qváden finnas i HGrS. k. 1. Dessutom har Ovind dik- tat Háleygja-tal om Hákan jarl den maktige, »deri han upprák- nar hans förfáder allt intill Oden, och talar om hvars och ens död och hvilostad», och hvaraf lemningar finnas i YS. k. 9 och

(1) Band
(2) Band
(3) Blaðsíða [1]
(4) Blaðsíða [2]
(5) Blaðsíða 1
(6) Blaðsíða 2
(7) Blaðsíða 3
(8) Blaðsíða 4
(9) Blaðsíða 5
(10) Blaðsíða 6
(11) Blaðsíða 7
(12) Blaðsíða 8
(13) Blaðsíða 9
(14) Blaðsíða 10
(15) Blaðsíða 11
(16) Blaðsíða 12
(17) Blaðsíða 13
(18) Blaðsíða 14
(19) Blaðsíða 15
(20) Blaðsíða 16
(21) Blaðsíða 17
(22) Blaðsíða 18
(23) Blaðsíða 19
(24) Blaðsíða 20
(25) Blaðsíða 21
(26) Blaðsíða 22
(27) Blaðsíða 23
(28) Blaðsíða 24
(29) Blaðsíða 25
(30) Blaðsíða 26
(31) Band
(32) Band
(33) Kjölur
(34) Framsnið
(35) Kvarði
(36) Litaspjald