åldern, dess gudaliira, sagor och lefuadssått. Det var den gothiska fortjusningens, Gothomnniens, Gothicismens vindkast, hvars susning något hvar bland oss aldre annu minnes. Froet till denna sinnesståmning var en naturlig och beromvård kårlek till forfader och fosterjord. Det var minnets och frandskapens sympati for de toner, som fordom klingat i de dalar, der vi nu lefva. Det var svenska sonernas karlek for modren Svea, for denna ”Jord, som oss fostrat bar ocb fiidrens aslia gommer.” De nordiska skaldernas Adam var den, som forst på an- dra sidan Sundet anslog dessa toner, hvilka snart och hogljudt återklingade ofver hela Skandinavien. De mån, som inom vårt fosterland skonast oeh mest hånforande inståmde deri; de två mån, hvilkas tjusande och forn- nordiska sånger ford,e hela svenska folket in på denna bana, desse mån hafva båda utgått från vår hemort och från detta landskaps dalar. Hårifrån hafva de klingat, de. aldrig forklingande tonerna från den s is te s kal- de ns harpa och den doende vikingens skår; och Wermlåndska II em bygden blef med tacksamhet och karlek besjungen, innan hela fosterjordens, innan S veas lof uppstamdes af Sveas storste skald, hvilken slutligen uti Frithiof reste den skonaste minnesvård ofver sig, of- ver Skandinavien och ofver den nordiska sången. Denna skaldeskola, och de åsigter, som alstrade den, åro dyr- bara for oss, icke blott som Sveuskar utan ål'ven såsom Wermlåndningar. Det år vårt, det år Wermlands bi- drag till den svenska, den europeiska bildningens tempel, ett herrligt, ett for oss årofullt bidrag. Såsom en del af civilisationens stora verldsbyggnad slå dessa skalde- verk, denna nordiska sångverld, såsom ett herrligt go- thiskt torn, uppfordt af Wermlands snille och kraft, ett torn, som, ære perennius, trotsar forgångelsen med uppåt strå fvande spetsbågar, hvilkas fårgrika inlattning kastar all diktens glans ofver dess inre, och från detta inre Ijuda Brages harpa och Ingeborgs klagan; den siste skal- dens afskedsqvåde och den storste skaldens Frithiofs sånger; så skona och herrliga, att åfven ”Soderii lyssn.'tt till de hoga toner.” Och når den lyssnande Sodern frågar, hvarifrån dessa toner komma, och kastar undrande blickar åt hojden af det herrliga tornet; då

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82