7;> ligt tillvåxt, eller att den, såsom sent ankommande, måste taga vågen mot Ostersjon. — Huru liårmed an forhåller sig, så inser likvål hvar och en, att Tyskarnes tro på en gemensam från jorden ursprungen grundlåg- gare till deras stam icke strider emot den uppstållda me- ningen, utan att båda fastnier sammanståmma. Efter denna visserligen långt bort ledande betraktelse, men som sjelfmant erbjdd sig såsnart vi måste från vår lialfo aflågsna en betydelsefull benåmning, återvånda vi nu till vårt åmne, och soka ånyo med tillhjelp af de ifrågavarande dikterna, fornariiligast af Scopesvidsidh, att fortydliga och bestyrka den redan vunna bilden. Uti denna sång uppråknas en lång rad mytiska hjel- tar och folk. Naturligtvis forokas sådana uppråkningar med ståndigt nya interpolationer. Serskilda namn har man igenkånt, och når Ettmiiller i texten behåller åfven Judar, Idumæer, Saracener, Chineser o. s. v. midt bland tyska folk, så sker det val blott derfore, att Leo fore honom hade insett, att ingen folksångare kunde uppråkna dessa. Det forstås, att man nu såsom råtta erkånt iriån- ga der nnmnda folk. Men hvad man kan forebrå alla som hittilis befattat sig med uttydningen, år att de icke med nog allvar tånkt på att uppsdka en viss ordning och en viss regel i uppråkningen. Det borde hvar och en veta, som sysselsatt sig med det tyska epos, att i det lefver en vidstråckt tillåmplig lag for symmetrien. Antingen måste uppråkningen, tillkommit efter orternas lage, eller måste personerne och folken varit i sagan for- bundna med hvarandra. Båda dessa fordringar tillfreds- stållas. Men ville vi nu blott utvalja det som serskildt passar for vårt nåfmaste åndamål, så skulle vi finna for litet stod for våra ofvan gjorda påståenden; blott deras sammanhang med det hela kan gifva dem full fasthet. Sången tillhor mojligtvis ett stdrre helt; icke precist ett stdrre skaldestycke, såsom Thorpe formodar, utan någon situatiou ur en åliorarne vålbekant saga. Men vi vilja betrakta den något nårmare. En sångare fortåljer om en lång resa; scenen for hans beråttelse kunde vara vid nedra Rhen, ty der slutar han alltid sin uppråkning af folken. I alla fali talar han icke bland sina landsmån. Han var en Myrging, en llolsteinare, och stod i nårmare forhållande till de historiske personerne under forstå halt-

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82
(83) Page 83
(84) Page 84
(85) Page 85
(86) Page 86
(87) Page 87
(88) Page 88
(89) Page 89
(90) Page 90
(91) Page 91
(92) Page 92
(93) Page 93
(94) Page 94
(95) Page 95
(96) Page 96
(97) Page 97
(98) Page 98
(99) Page 99
(100) Page 100