9 icke låta Sigfrid forratta det omtvistade dopet, utan an- tager den Norska Sigurd såsom dess verkståilare. Hari kunna vi ej forena oss; hvarom mera nedanfor. Allt for djerft anse vi det åfven vara att med Strinn- holm, mot Adami tydliga vittnesbord, låta Olofs och Sven Tveskåggs forbund folja efter Svolderslaget. In- gen, mer ån Dalin, har fdrut vågat att hari skilja sig från Adamus. Dalin låter nemligen forbundet stiftas fir 1002, således ett år efter dopet, hvilket sednare, enligt hans mening, forsiggick ett år efter Svolderslaget. Vid dessa beståmningar går Dalin tvdligen endast gissningsvis till våga. For ofrigt har man allmånneligen lagt for stor vigt vid det uttryck (”rex Christianissimus”), som Adamus vid beråttelsen om forbundet nyttjar om Olof. Reu- terdahl har redan fore oss anmårkt, att detta epithet mera år amnadt att karakterisera Olof i allmånhet, ån att afse någon viss tidpunkt i hans lefnad. Att Olof skulle hafva tvungit eller ofvertalat Sven att antaga och befråmja Christendomen, eller blott med detta vilkor hafva stadfåstat honom på Danska thronen, hafva flere nyare, åberopande Adami uppgift, anlagit. Adamus nåmner dock ej uttryckligen något sådant, och de åldre håfdaforskarne hafva endast fattat Adami ord såsom tillkånnagifvande de båda monarkernes omsesidiga beslut att gynna och uppråtthålla Christendomen. Alla omståndigheter , noga och utan fordom skårskådade, vitt- na for ofrigt, att det just var Sven, som yrkade be- fordrandet af den *nya lårans framsteg. Messenius framståller till och med otvetydigt saken så, eller att Sven var sjelfva upphofsmannen till forbundet. Svens glodande ungdoms-hat till Christendomen, hans beryk- tade utsvåfvande och ofverdådiga vandel i de yngre åren, den grymhet, hvarmed han storlade sin christne fader från thronen, tyckas några forfattare allt for uteslutande hafva i forestållningen fasthållit, åfven som man måhånda i detta afseende hyst for mycken tillit till de mot honom, af nåra for hånden liggande skål, fjendtligt ståmda En- gelsmånnens uppgifter. Man har forbisett, att han, efter yrlsar, att man ej banner något om Haraltl efter år 973). Den nyaste bållan for Clunys liistoria, Essai historique sur VAbbaye de Cluny, par Lorain, Dijon 12159, vidrBrer ej norden.

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82
(83) Page 83
(84) Page 84
(85) Page 85
(86) Page 86
(87) Page 87
(88) Page 88
(89) Page 89
(90) Page 90
(91) Page 91
(92) Page 92
(93) Page 93
(94) Page 94
(95) Page 95
(96) Page 96
(97) Page 97
(98) Page 98
(99) Page 99
(100) Page 100