18 ka forebud, då en hvar kunde fdrutse svåra brytningar, har troligen Sigfrid funnit ratta tiden vara inne att ofver- tyga konungen, att ett vacklande rnellan kristendomens tydliga kraf samt omstandigheternas och egenviljans ford- ringar nu aliraminst finge ega rum; och infor den, som nu med andans kraft predikade bfver den for tillfållet sardeles lampligt valda texten: ”Utan en varder fodd med vatten och anda, kan han icke ingå i Guds rike”*), kunde Olof ej liingre bestå, utan lat sig dopas med slagt och hoffolk och sin har. Måhånda ville Olof genom detta mera afgorande steg jemvål vinna, och vann åfven sanno- likt efter hånd derigenom, de kristna Yestgotarne, som forut foretrådesvis och med mesta framgång hade ståmp- lat mot hans krona. (Det blefve ock i annat fali svårt att forklara, hvarfore han just efter denna tid skulle draga sig undan det hedniska Upland och soka ro bland Vestgotarne — nyss hans håtskaste fiender — om ej någon forsoning och sednare forbindelse med dem fore- gått). Och då Svearne ville skydda sin gamla r'att till konungavalet och sade sig ej behofva tigga råd af Vest- gdtarne samt yrkade, att riket ej skulle gå från forna konunga iitten; så uppstod hårigenom en sondring, som iunebar konungens råddning. Ty under denna allmånna villervalla var konungen ofvergifven af alla, utom af trenne åldriga och hedniska vånner, Arnvid, Thorvid och Freyvid. Med varm kån- sla for forna minnen hcillo sig dessa till honom och tånkte på de faror, som drogo sig tillsammans ofver Upsvearnes hoga konungaått. De talade med honom om denna att, ”den yppersta i Nordlanden, ty den år kommen från sjelfva Gudarne. Ej kan någon jemlikas med Upsala ko- nung. Gåldom Gudarne vår skyldiga tack, att så hittills hafver varit, ty de hafva lange hår låtit se sin omvård- nad for dem, som af deras att komne åro, ehuru man denna tro nu l'orlagga vil 1.” J dessa sista ord fmna vi en mild forebråelse mot Olof for hans nyligen forsig- *) Att Sigfrid infiir konungen tolliat en text med en strångarc kasuistisk tillampning, år ett factum, livaraf minnet bibehållit sig lange och åfven blifvit i sangen bevaradt, såsom visar sig af den liymn ofver Sigfrid, soin J. II. Schroder med- Helat i disputationcn ”De poesi sacra Latina medii ævi in Sue- cia” p. 44.

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82
(83) Page 83
(84) Page 84
(85) Page 85
(86) Page 86
(87) Page 87
(88) Page 88
(89) Page 89
(90) Page 90
(91) Page 91
(92) Page 92
(93) Page 93
(94) Page 94
(95) Page 95
(96) Page 96
(97) Page 97
(98) Page 98
(99) Page 99
(100) Page 100