42 till den hedniska tiden *); allmånna blefvo de i de kristna tidehvarfven, och man hibeholl dessa enkla karakterer for deras storre beqvåmlighet. Uti Norge synes man annu icke kånnt dem i nionde århundradet, belst det på Island icke finnes några med runor fdrsedda minnesm'arken; hade de åter varit inhemska i moderlandet, så skulle utvan- drarne, som bestodo af de forniimsta och mest bildade af folket, val hafva medfort dem**). 10. Redan på sina stroftåg låto Norrmånnen under- stundom dopa sig, synnerligen då något intresse dertill *) Geijer yttrar i Sy. R. Hnfder (s. It>5), att de fiesta af våra runstenar aro från kristna titlen (”från elfte och tolfte år- hundradet; men de finnas åfven, som med såkerhet kunna han- foras till det trettonde”). Han anmarker blott, att runstenar med mårke af hedendom ”saknas ej helt och ballet”$ men de exempel, han anfort, ha sedan blifvit annorledes forklarade. Inskriften: ”Thor vige (helge) dessa runor1’ (jfr Skandinav. Selsk. Skrift. 1807, sid. 276 och Basks Isl. Gramm. sid. 2), bor enligt Sjoborg (Saml. I. 31) lasas: ”Thor hiirjg dessa ru- nor.” Thor eller Thore ar ett nornen proprium, som hrukas an i dag, och iunebår således intet hedniskt vedermåle. Vidare anforer Geijer en sten med runinskrift, funnen i en graf bred- vid en urna, som skulle anlyda ett aldre tsdehvarf. Sjoborg yttrar afven hårom (1.78) sin tvekan, och Wallman (Vitt.Ak. Handl. XIV. 96) anser denna urna vara ett krigsbyte, och icke ursprungligen en krigsurna , samt sålunda intet bevisande i af- scendc på grafvens ålder. Stenen anfdres uti Iduna V. 33 och upptages afven i Wieselgrens Sydskandinavernas Forstfodslo- rått, sid. 183. Wallman anmarker, att ”runorna, forut en- dast begagnade såsom mystiska tecken med forment magisk for- måga, anvåndes sedan till minnesskrifter ofver allidna, hvilket bruk otvifvelaktigt for sin upprinnelse har att tacka kristendo- men och endast år en eflerbildninq af inscriptionerna på de kristnas grafvårdar.” Afven Nilsson (Skand. Urinvånare VI. 12) yttrar: ”Skriftspråket lårer vara yngre i Skandinavien ån mangen synes formoda. Troligast inkom det fflrst med, eller kort fore, kristendomen. Allt hvad som ligger fdrut år hos oss idel tradition; och denna synes mig vara något ensidigt behand- lad.” Wieselgren, Ny Smal. Beskrifn. I. 63, erkånner, att ”man har ej afgorand• bevis for Upsala-runans bruk i heden- tiden.” Utg:s anm. **) Murrays afhandlingar ofver runorna, Commentt. Soc. Goett. II, aro, om an ej uttomande, doeb det basta, som derofver blifvit shrifvef, och iifverlrafia til! oeb med Thres skrifter.

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82