ocli råknade vanliget) efter alnmått *). De danska konun- garne egnade ingen uppmårksamhet at Island. De island- ska håfdatecknarne forklara sitt Hiderneslands stora forfall genom en yttre, tillfiillig orsak; år 1402 utbrot en rys- lig sjukdom och spridde sig dfver alla delar af on: hela forsamlingar utdogo och i Skalholt voro blott biskopen och tvenne laici dfriga; farsoten rasade 1402—1404. Hårpå foljde en altman boskapssjukdom 1403. Konster, veten- skaper, nåringar, åkerbruk och saltfabriker aftogo sedan. Den politiska tråldomen hindrade återupplifning. Håri lig- ger dock troligen ofverdrift. Fysiska olyckor, såsom nu for tiden, strånga vintrar, felslaget fiske, ofversvåmningar, jordbåfningar, pest och boskapssjuka egde fordom rum så val som i lt!:de seklet’*). I denna sista period ånda till reformationen forsvinna nåstan alla spår af vetenskaplig bildning: skolorna forfollo, knapt de forstå elementerna lårdes; latinet blef nåstan alldeles okåndt; flera biskopar fdrstodo det ej; med Tyska, sårdeles Plattyska och En- gelska, voro Islåndarne tnera fortrogne, helst de ånnu stodo i berdring med England och hansiska, serdeles bre- miska och hamburgska kdpmån, som ofta ofvervintrade på on. Tyskarne hade på flera stållen nederlagsplatser, som de till och med forsågo med skansar ***). Poesien fann ånnu understundom en dyrkare, såsom t. ex. Sigurd Fostre, Lopt Guttormsson hinn Kiki, begge från borjan af 13:de seklet, och sednare Jonas Halli. Af denna historiska framstållning framstå såsom resul- tat fdljande satser: 1) Norrmånnen voro fore kristen- domens inforande ett helt och hållet obildadt folk, likval ej mer på lågsta kulturstadiet, emedan många omståndig- heter hade uppfordrat och lifvat dem till utveckling af sina krafter. 2) Fore kristendomen lanns i norden ingen skrifkonst, som kunde begagnas till bevarande af något historiskt factum eller i allmanhet till uppteckning. 5) All kultur utgick från kristendomen, som tillfordes norr- Sålunda uppltoin namnet vadmal (vadmal), egcntligen beteclinande ctt visst mål eller målt af tyg (våd = ”i hvita Vadum), lilisoin sad måttes efter spanninål o. s. v. Vtfj:s anm. Landnamab. Ilibang 581, o89. ***) 01, Olavius: ukonoinisl; Itcisc I. 23 ocb ficrestådcs. 4.

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82