43 lockade *j. Dot finnes åfven exempel, att munkar aflcillo från kristendomen och forenade sig med hedningar**). Till Norge fordes kristendomen från England. Ej blott Håkan den gode var der uppfodd i den nya låran, utan iifven den mågtigt ingripande Olof Tryggvason vanns for dopet på Sorlingska oarne och formåide sig med en ir- landsk prinsessa och medforde prester och lårare. Redan bland Islands forstå kolonister funnos kristne, dopte i England och Irland. En del af desse kristnes efterkom- mande återvånde till hedendomen. En Islandska, Audur, hade mottagit dopet och var ganska kristligt sinnad; hon hade bonestallen på vissa hdjder, der hon hade upprest kors: dessa blefvo sedermera åfven for hennes hedniska anfdrvandter sårdeles heliga, de uppreste der afguda-alta- ren (jfr Landnamahok 110)i På detta sått måste nodvan- digt mångahanda kunskaper och erfarenheter sprida sig från kristna till hedningar, och åfven många kristliga sed- vånjor och åsigter ofvergå till dem. Olof Tryggvason stråckte sitt omvåndelsenit åfven till Island. I hans hof funnos flera dopte Islåndare; dessa atogo sig att forkunna sina broder Evangelium. Ledsa- gade af flere andliga och rikligt forsedde for alla behof, funno de snart hos vånner och slågtingar ett kraftigt un- derstod. Den ansedde lagmannen Thorgner vanns snart. Han genomdref lått och fogligt den nya lårans inforande under tillåtelsen for enhvar att hemligt, men ej offent- ligt, oflfra åt afgudar, samt att få, enligt hednisk sed, ut- såtta barn, åta hastkott o. s. v. Så omvåndes på ett enda thing, stilla och fredligt, hela Island utan tecken till fbrfbljelser eller utrotningsfdrsok af gamla seder. Ju allmånnare kristendomen blef, desto mera steg kul- turen; forbindelserna med utlandet blefvo allt ymnigare och innerligare; ja redan tidigt fanns det Islåndare, som besokte sjelfva Rom. Redan 1057 insattes Biskop i Skal- holt och femtio år sednare åfven i Holum. Biskoparnes anseende var ganska stort. De voro snart sagdt Isliin- *) SIi. Turner: the liistory of tlie Anglosaxons fLond' 1799—1801) II. 75 ur munkens från S:t Gallen kronik de reb. bell. Car. Magni. **) Chron. incerti auct. in hist. Norm. scriptt. 4.

(1) Page 1
(2) Page 2
(3) Page 3
(4) Page 4
(5) Page 5
(6) Page 6
(7) Page 7
(8) Page 8
(9) Page 9
(10) Page 10
(11) Page 11
(12) Page 12
(13) Page 13
(14) Page 14
(15) Page 15
(16) Page 16
(17) Page 17
(18) Page 18
(19) Page 19
(20) Page 20
(21) Page 21
(22) Page 22
(23) Page 23
(24) Page 24
(25) Page 25
(26) Page 26
(27) Page 27
(28) Page 28
(29) Page 29
(30) Page 30
(31) Page 31
(32) Page 32
(33) Page 33
(34) Page 34
(35) Page 35
(36) Page 36
(37) Page 37
(38) Page 38
(39) Page 39
(40) Page 40
(41) Page 41
(42) Page 42
(43) Page 43
(44) Page 44
(45) Page 45
(46) Page 46
(47) Page 47
(48) Page 48
(49) Page 49
(50) Page 50
(51) Page 51
(52) Page 52
(53) Page 53
(54) Page 54
(55) Page 55
(56) Page 56
(57) Page 57
(58) Page 58
(59) Page 59
(60) Page 60
(61) Page 61
(62) Page 62
(63) Page 63
(64) Page 64
(65) Page 65
(66) Page 66
(67) Page 67
(68) Page 68
(69) Page 69
(70) Page 70
(71) Page 71
(72) Page 72
(73) Page 73
(74) Page 74
(75) Page 75
(76) Page 76
(77) Page 77
(78) Page 78
(79) Page 79
(80) Page 80
(81) Page 81
(82) Page 82